Mattlin ♥

det är höst , mörkt och deppigt.

Vet inte vad det är som händer med mig eller pågår i mitt huvud och kropp. 
Jag känner mig lycklig som har min underbara fina pojkvän och mina älskade kompisar..

men mitt i allt det här så mår jag ändå inte bra.. jag förstår inte? kan man vara lycklig och glad men ändå må skit? Det finns vissa saker som får mig att bara vilja ge upp, vissa saker får mig att falla långt ner på botten och drunkna. 
Det känns som om allt negativt som händer jo det händer just mig. 

Jag har tappat min kämparglöd och all min energi och jag slits bara ut mer och mer när jag fortsätter kämpa och låtsas som ingenting. 
Jag har ingen aning om hur jag ska hantera saker och ting, jag har ingen aning om hur jag ska få tiden att räcka till. 
Jag har ingen aning om hur jag ska må bra och få tillbaka all min energi som gjorde att jag orkade och aldrig gav upp. 

Jag hatar när jag inte förstår någonting och just nu förstår inte jag hur jag jämt och ständigt kan gå runt me huvudvärk vilket leder till illamående vilket leder till yrsel vilket leder till svimfärdig och spyfärdig, såhär har varje dag sett ut för mig nu under en tid. Jag äter och jag dricker så som jag alltid gjort, men det är svårt att stoppa i sig någonting när man bara vill spy. Det kan heller inte bero på synen, använder mina läsglasögon när jag ska och optikern har inte sagt att jag behöver använda något mer. 

Då kommer vi till den här delen jag H A T A R att prata om men jag måste bara få det ur mig och jag är medveten om vilka som läser min blogg och N E J jag tycker inte synd om mig själv, detta är bara ett sätt för mig att lätta på hjärtat. Jag har världens sämsta självkänsla som många andra tjejer i denna åldern har, folk tror att jag tror på mig själv och att jag trivs med den jag är bara för att jag alltid är så glad men detta stämmer inte, jag gömmer mig bakom mitt leende och spralliga beteende men nu när jag inte har energi kvar att le eller vara sprallig så känner jag mig genomskinlig. känner mig inte mänsklig längre. Jag jobbar som fan på att försöka tycka om mig själv men ärlig talat så kommer jag ingen vart, jag vet heller inte hur jag ska göra för att bygga på det eller klara av det.

Det finns tips på att stå i spegeln några gånger varje dag och kolla på sig själv och intala sig att DU ÄR VACKER men det enda jag känner i det läget är "vem försöker du lura?" 
Jag hatar hatar hatar!!! att det är såhär, jag är så avundsjuk på dom tjejerna med bra självförtroende, dom ser så friska ut. 

Prestations ångest är också en del, jag är lite utav en perfektionist. Jag hatar att göra fel och får panik och ångest när det händer... alla gör fel det vet jag men det är inte okej när det gäller mig själv, jag ser inte alla saker som jag gör bra, det enda jag ser är det jag gör fel och försöker rätta till dom och när det inte går ja då kommer paniken och frågan "vad gör jag för fel?" "vad är det för fel på mig?"

Uppskattad, ibland känns det som att folk tar mig för givet och att jag klarar av hur mycket kritik som helst, jag klarar av det till en viss del.. men när jag vet om att jag själv gjort fel så vill inte jag att någon annan påpekar det heller. 

Jag är bara trött och sliten. Ledsen och irriterad. Kär och galen.